För en månad sedan var jag ute och gick i Gruvstadsparken och noterade hur sprickorna i marken började bli rätt ordentliga. I veckan återvände jag då jag upptäckte att utsiktsplatsen vid gamla stadshuset spärrats av och gömts bakom en avspärrning.
Jag vet att jag skriver det om och om igen, men det går snabbt framåt med samhällsomvandlingen. Plötsligt är nästan halva Gruvstadsparken gömd bakom ett staket, och utsiktsplatsen vid gamla stadshuset håller (bokstavligt talat) på att rasa ner på gamla tågstationen.
Jag har ingen egentlig relation till det som rivs i gamla centrum, men längs gamla E10:an har jag gått många mil. I Gruvstadsparken har jag strosat många gånger, tagit många bilder.
Jag har redan vant mig vid att halva gamla centrum är rivet, att profilen är helt annorlunda när jag tittar mot stan från jobbet. Snart är det alldeles naturligt att Gruvstadsparken är på andra sidan staketet.