Det går rätt fort framåt nu. Nya staden byggs, den gamla rivs, och livet pågår precis som vanligt mitt i allt. Barn ska vabbas, föräldrar ska bli sjuka och känna att allt bara rusar förbi, utan att vi hinner stanna upp och titta.
Lombololeden, 12 dagar senare
Förändringen i bild här är tagen några hundra meter från mitt hus. Bron rivs för att kunna bygga ny, stadigare väg, stark nog för att köra en kyrkan på. Innan dess ska även ett bostadsområde rivas, kyrkan baxas upp på en specialbyggd lastbil. Det är något fascinerande med skalan på projektet.
Rester
Det är också rätt frustrerande att inte känna att jag hinner se förändringen när den pågår, trots att den är så nära och pågående. Bilden får stå tillbaka när huvudet är bebos av hämtningar, lämningar, gympapass, jobbande, vabbande och vårdande.
Promenad i byn
Det kommer komma en tid när jag har tid att se bilden igen, och oavsett när det händer kommer förändringen runt oss fortfarande pågå. Skalan på projektet är sådan, både mitt och stadens.