Ortolinjära (ortholinear) tangentbord har blivit lite utav en grej i tangentbordssfären sista åren. Idén är att bygga bort en teknisk rest från skrivmaskinernas tid och sätta alla tangenter i ett rutnät, vilket då ska göra det mer naturligt att skriva på. Fingrarna ska då röra sig uppåt och neråt i respektive kolumn (vänsterlillfinger hanterar då q, a och z då de sitter rakt i en kolumn) snarare än i sidled plus uppåt och neråt, som på ett vanligt tangentbord. Det ska bli mer ergonomiskt.
Hela idén om att det skulle vara mer ergonomiskt är givetvis trams. De ergonomiska problemen med ett tangentbord är många och helt andra än huruvida fingrarna rör sig vertikalt eller lite hur som.
Den gissningsvis enskilt mest populära modellen av denna typ av tangentbord är Planck, döpt efter någon gammal fysiker. En Planck har 12 tangenter per rad, fyra rader och totalt 48 tangenter. Ett normalstort tangentbord har 108 tangenter. Ditt laptoptangentbord har gissningsvis ca 80 tangenter. Planck har 48. Tangentbordet till vänster i bild, mitt Iris, har 54. Tangentbordet till höger har 75.
Antalet tangenter blir intressant för den som vill göra allt det där vanliga med sitt tangentbord. Har du 48 tangenter har du det vanliga alfabetet plus några knappar till för det mest nödvändiga – men ingen sifferrad, inga funktionstangenter, inga piltangenter. Nästan inget mer alls, faktiskt.
Här är även tjusningen – få allt att fungera på ett rimligt vis! Nyckeln är egentligen inte särskilt konstig, det är som hur det fungerar på en laptop – trycker jag på F1 stängs ljudet av på min dator. Trycker jag på F1 med FN-knappen nertryckt blir det ett vanligt F1 som trycks ner. Trycker jag på alt gr och 7 får jag en måsvinge ({). Principen kallas inom tangentbordsvärlden för lager, att vi “byter” lager när vi trycker in FN-knappen.
Men, på en Planck kan vi programmera tangentbordet och har en väldigt stor frihet att utforma vad som händer. Vi kan ha nästan hur många lager som helst. Tryck in FN1 och vänstra sidan av ditt tangentbord förvandlas till sifferdelen av ett normalt tangentbord. Tryck in FN2 och samma del är istället en samling programmeringstecken. Tryck in både FN1 och FN2 och du tas till ett tredje lager, där ditt tangentbord plötsligt låtsas vara en mus och styrs av tangenttryckningar. Tryck på Q-knappen i detta kombinerade lager och din epost-signatur skrivs ut automagiskt (den här sista är väldigt användbar för mig!).
Problemen kommer när det ska tryckas in control, alt eller shift och ett tecken till, som kanske lever på sifferlagret. Då behöver alla lager planeras, implementeras och testas. Ofta blir det fel, men det är ju här det roliga bor!