Irritationen när man:
- Letat igenom negativsamlingen efter en särskild bild
- Valt ut ett perfekt fiberpapper för bilden, sista arken, mätt upp avmaskningsramen noga
- Gjort testkopior, torkat testkopior med hårtork för att slippa dry-down-effekten, bedömt exponering, skuggning och efterbelysningstider för bilden
- Framkallat i 2 minuter, stoppat, fixat kopian i dubbla fixerbad, låtit ligga i arkivsköljen 1 timme, låtit torka
- Tagit fram olika varianter med olika tonare, valt ut den slutgiltiga kopian, och sköljt kopian i arkivsköljen ytterligare en timma
- Pressat kopian under tunga böcker i en veckas tid
- Plockat fram den där gamla ramen som väntat på en bild i flera år, och gjort rent den enligt konstens alla regler
- Förbereder dig på att montera bilden i passpartou…och upptäcker att du mätt allt fel från början! Det saknas en halv centimeter i höjd för bilden! (dessutom har du inte lärt dig hur passpartou stavas, utan måste slå upp det även denna gång)
Jag borde verkligen lära mig det här. Det är inte så svårt. Och tålamodet har jag uppenbarligen…
Bilden då? Tagen när jag bodde på Götgatan med Sally, med grovkornig film och pappas gamla Nikon F-801. Den kommer nog få ett försök till i mörkrummet.