Jag har börjat samla på mig lite fotoböcker nu. En del är fantastiska (From Back Home, True Norweigan Black Metal…) och en del är jag inte riktigt lika imponerad av. Några har jag köpt utan att veta särskilt mycket innan.
The Magic Bar är en sådan. När Kenneth Gustavssons retrospektiva utställning hängde på Fotografiska var jag uppslukad av Christer Strömholms enorma dito, och när jag väl var klar där kände jag att jag fått nog av mörker och tog mig en macka i cafeterian istället.
Efter att ha råkat spontanköpa boken som utkom i samband med denna utställning ångrar jag detta beslut. Kenneths bilder är nämligen fantastiska. Bilderna är mörka i dubbel bemärkelse, och även om jag inte förstår riktigt alla hans bilder faller jag pladask för hans bildspråk och blick. Det är många mystiska bilder, många bilder om ensamhet och mycket om en mörk vardag. Jag tänkte inte vara någon hobbypsykolog och analysera hans bilder ur det perspektivet, jag tänkte nog bara njuta av dem istället.
Kenneth Gustavsson
Eller varför bara stanna vid att njuta av dem? Nu är jag sjukt nyfiken på hur han lyckas med sina mörka bilder…