Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. Tänkte inte bli så djuplodande heller, annat än att åter nämna hur bitvis kul det är att plåta analogt och bara få hålla på. Jag vet att man kan hålla på med sina bilder på precis samma sätt med en digitalkamera, men det är liksom inte samma känsla alla gånger. Känslan av att hålla i en kopia man är nöjd med, där man har styrt hela processen från exponering, framkallning, kopiering…ja, det är en skön känsla.
Samtidigt ingår även risken för att misslyckas hela tiden. Att man inte kan dubbelkolla att man tänkte rätt, eller att man inte vet hur något blev för ens det redan är gjort och inte går att ångra. Trots att jag har läst en hel del om mörkrumsteknik så missar jag fortfarande saker. Jag tror att jag gillar att plåta analogt är just bristen på total kontroll, att jag inte kan ta om allt hela tiden. Det är lite som livet i allmänhet.
PS. Ilford Delta 400 framkallad i Rodinal är ingen höjdare. Man ska vara försiktig att köpa hemmaspolad film av andra, jag trodde jag köpt Ilford HP5+ men tji fick jag!