Om jag ser fler inlägg (helst författade av medelålders kameraintresserade män) som handlar om hur överlägsna gamla negativ är jämfört dagens digitala bildfiler…jag svär. Jag ska göra kaos med inläggen. Jag ska ta dem och klippa ut dem till ett litet FAIL-kollage och spela Wing som loungemusik. Alla fotografer måste tillbringa minst 15 minuter på utställningen för att förstå hur dumt påståendet om det analogas förträfflighet är.
Missförstå mig rätt. Jag gillar det analoga. Mycket. Men det digitala kommer alltid att överträffa det analoga på alla praktiska vis – från den direkta återkopplingens förtrollade land till den tekniska bildkvaliteten till datasäkerheten. Ja, juste. Datasäkerheten. De analoga romantikerna vurmar gärna för att du inte förlorar alla dina bilder bara för att din hårddisk går sönder, och att framtidens generationer bara kommer kunna förstå vår tid genom våra gamla, analoga bilder.
Här har romantikerna faktiskt fel. Era rullar med Kodachrome av fåglar och ånglok kommer att ha ruttnat innan de givit de framtida generationerna något som helst nöje. Era mörkrumskopior likaså. Det är inte ens säkert att era negativ hinner ruttna – de kommer antagligen försvinna i någon flytt, brinna upp i någon brand eller bara fuktskadas. För ni har ju bara en kopia av era bilder – det är ju för dyrt och omständigt att göra kopior av negativen.
Medan romantikerna orerar kopierar jag mina bilder till min bilddisk, som i sin tur backupas till en annan hårddisk, då jag faktiskt har gjort mig besväret att lära mig hur man säkerhetskopierar på riktigt. Och vid behov kopierar jag mina original till ett par andra kontinenter utan någon större kostnad.