Jag är ogillar gear faggatory. Trots att jag egentligen tycker om det, innerst inne. Det gör inget för bilden eller för hantverket. Men, trots att jag helst skulle vilja låtsas om ingenting, tror jag det kan göra en hel del för känslan. Den där omätbara, förkastliga känslan. Känslan räddar inga inspirationskriser – mer än bara tillfälligt. På sin höjd.

Bilden ovan är inget särskilt häftigt. Den var antagligen betydligt jobbigare att genomföra än vad som hade krävts och vad bilden ens var värd. Men all kärlek involerat i att lära sig hantverket, fixa fram en kamera större än en TV, ta bilder vars negativ är större än normala kopior och framkalla det själv. För att inte nämna alla upprepade misslyckanden — och allt detta enbart i jakt på tekniken eller ens en känsla? Det är faktiskt häftigt. Eller tjockskalligt.

Jag kan sluta mig till att det var en dålig idé att ens börja tänka i termer av att leka i mellanformat någon gång. Och en ännu sämre idé att börja surfa storformtaspooler på flickr. Godnatt.