Redan efter första försöket började jag förstå både tjusningen och faran med att hålla på med (pseudo)makro. Det är lite som det här med typografi – det kan bli riktigt, riktigt snyggt om man får allt att stämma, det finns en hel värld av småsaker att pilla med tills man är där…men det är fortfarande i mångt och mycket bara prokrastinering i någon mening. Och samtidigt fantastiskt terapeutiskt. Så enkelt.

Jag tror att jag ska fortsätta leka lite med makro ibland. Kanske köpa några mellanringar eller egna förstoringsglas. Men utöva det i kraftig moderation. Kanske göra ett undantag när de första vårblommorna börjar slå upp…kanske även…kanske… 🙂