Här om dagen gick jag av en händelse förbi Sergels Torg där det hölls en stor manifestation mot våldet, de politiska fångarna och det riggade valet i Iran. Det regnade till och från på ganska bra, men folk härdade ut med paraplyer och envishet. Man var mån om att visa att protesterna sträcker sig långt utanför Irans gränser.

Brevid denna manifestation passade en annan driftig iransk politisk grupp på att göra sig hörda om klasskampen (mer än så förstod jag inte) i Iran, nu när alla andra redan var där och kunde tänkas lyssna om man bara lät tillräckligt mycket. Ganska charmigt, ärlig talat.

Stockholm är galet fint såhär på sommaren, och jag har kommit på mig själv att nästan sakna stan lite. Att man under en normal fotopromenad även kan snubbla över händelser som ovan ställs i ganska stark kontrast till mina normala, slumrande kvarter hemma i Linköping. Jag tänker inte påstå att jag längtar tillbaka till storstaden, men jag vill nog påstå att jag har slutat längta bort från Stockholm. Alltid något.